What’s in a name?

Halkade för en stund sedan in på den underhållande sajten bellasuger.se Den är inte nödvändigtvis underhållande för att jag tycker illa om henne; utan för att det är humor att den lilla flickan drar till sig så mycket uppmärksamhet.

Vad jag däremot inte kan hålla mig ifrån att kommentera är efternamnet Löwengrip. Dög inte Svensson eller vad f-n är problemet?

Det finns knappt något värre än människor som byter namn till kvasi-adelsklingande snutnamn med överklassambitioner. Titta på den svenska näringslivseliten, väldigt många -son-namn och liknande; Persson är ju knappast något “fint”, ej heller Janson, Svanberg, Dahlbäck etc. Dessa människor behöver inget efternamn för att framhäva deras framgång. Av den enkla anledningen att de är framgångsrika och har en välförtjänat självförtroende.

Att lilla Bellas föräldrar (eller deras föräldrar eller vem det nu var som hade komplex) har löjligt svårt med självdistansen är ju knappast hennes fel; eller det var i varje fall inte tills dess att hon började skylta med “Löwengrip” på sin blogg. Löwengrip är ej att blanda ihop med “Löwen”, “von Löwenadler”, “Löwenborg”, “Löwenhielm” och “Löwenstierne” som alla har någon form av adlig börd. Däremot är det uppenbart att det har satts ihop för att framstå som adligt. Grip förekommer sällan eller aldrig som adligt suffix (exempel på sådant suffix är “schiöld”, “svärdh” eller “hielm” det har ofta lagts till ett redan befintligt namn när släktens dåvarande huvudman adlats.)

I övrigt är det ju helt underbart att hon kör på; människor utan självinsikt är bland det roligaste som finns efter Denis Leary och obskyra YouTube-filmer från FLIR-kameror.

För den som undrar och/eller tänker iscensätta ett motangrepp så kan jag upplysa om att är Drott lika adligt som Svensson. Drott är ett gammalt ord för gud och användes senast som en sorts titel i Sverige och fler andra europeiska länder. Så var den kontroversen avklarad.

J.G:s Madame Terror…

… eller kosten att skriva en politisk thriller utan någon som helst förankring i verkligheten.

Jag läste nyligen Tom Clancys “Red Storm Rising”; en objektiv och mycket spännande skildring av ett “what-if”-sceanario med ett krig mellan NATO och Warzawz-pakten. Boken är på alla sätt och vis tämligen saklig, Ryssarna är, med några få undantag (typ att de startar kriget) rätt sympatiska. Till och med KGB-chefen hjälper de snälla grabbarna. Det är en sak man bör ha klart för sig, även om Tom Clancy antagligen är ärkerepublikan så framställs konflikter på en mycket trovärdigt sätt i hans böcker.

Den absolut bästa detaljen med Tom Clancy är hans sakkunnighet på moderna vapensystem, ty det är tämligen omöjligt att skriva böcker som “The Hunt for Red October”, “Red Storm Rising” och “Debt of Honor” utan att ha riktigt bra koll på alla detaljer som bär upp storyn. (För er som inte är det minst intresserade av att läsa en politisk thriller modell tjock så finns den utmärkta filmatiseringen av Red October) Visst brukar Clancy slänga in ett eller annat wildcard för att göra det lite mer spännande, ryssarnas tysta ubåt i Red October, amerikanska Stealthplan i Red Storm Rising (vilka faktiskt offentliggjordes bara ett år efter boken, så han var kanske inte så fel ute ändå)

Nu har Jan Guillou försökt utmana den politiska thrillerns mästare på hemmaplan, och inte helt oväntat har det gått käpprätt åt helvete. Jan Guillous senats roman är fylld till bredden av så katastrofala teknologiska sakfel att den närmast liknar något från ett avsnitt av någon sunkig Sci-Fi serie. Storyn i korthet: Arafat finansierar en palestinsk ubåt som byggs med rysk hjälp, med hjälp av denna skvalpar man ner till medelhavet, jämnar Israels flotta med marken i sin hemmahamn Haifa, seglar vidare till Sydafrika där man mottas som hjältar, sedan vidare upp till Röda havet, spränger Israeliska flygvapnet och flyr sedan. Då undrar ni varför man inte blir sänkt? Ja, det är för att denna ubåt är odödlig. (ja inte helt och hållet, men eftersom scenariot är löjeväckande orealistiskt så var Janne G tvungen att göra den i princip odödlig i storyn)
Under storyns gång lyckas man lura hela amerikanska Medelhavsflottan som i samband med brittiska flottenheter bedriver i det närmaste hetsjakt på ubåtsfanskapet. Bara en sådan sak som hur lätt det skulle vara för en hangarfartygsgrupp att totalminera hela Gibraltarsund. Detta bara för att utanför kapstaden sänka en Seawolf-ubåt (löjligt överlägsen attackubåt som jänkarna dessvärre slopade då man kom på att terrorister sällan har atomubåtar) samt utpressa en Los-Angeles-ubåt att ge upp. Avslutningsvis lyckas man utpressa en hel hangarfartygsgrupp (12 fartyg varav 2 atomubåtar) att ge U-1 Jerusalem fri lejd. Detta hela tiden medans Rumsfeld och Cheney framställs som onda krigshetsare. Bush är naturligtvis idiot, Blair är hans knähund och Putin är snäll för han hjälper Palestina. Janne G:s beundran för Condi Rice lyser emellertid igenom, men de är väl för att hon är kvinna och svart, och det är ju poltiskt korrekt att vara det.
Det hela försöker vara Röd Oktober, men degraderas till en manifestation av Jan Guillous våta dröm om ett fritt Palestina som inte stödjer sig på terrorism. En Dröm som är längre ifrån verkligheten än något.

Ännu en våt dröm-manifestation i boken är den Amerikanska flottans maktlöshet, Janne måste ha varit helt lyrisk när han skrev skräpet. För att se världens mäktigaste diplomatiska, politiska och militär verktyg – de amerikanska hangarfartygen – maktlösa måste ju ge varenda kommunistäckel myror i brallan. Innan någon konspirationsteoretiker/ självutnämnd underrättelseexpert drar upp att HMS Gotland faktiskt lurade Amerikanska flottan så vill jag påpeka; en gång ja, och det fanns ju en anledning. Man ville efter att i årtionden bara ha tränat atomubåtar som mål också prova på en high-tech diesel.
Jag ger Janne en överstruken kärnvapensjunkbomb i betyg för ”Madame Terror”; bland det sämsta jag läst på länge.
Andra som har läst boken uppmanas att kommentera, kanske kan vi få igång en hälsosam diskussion kring Guillous ego, för det är i vart fall större än ett hangarfartyg.

the LAW of one price

Hugo Chavez må stå över lagen i Venezuela, men han står inte över lagen om ett pris.

Chavez ska nu sluta ta betalt i dollar för sin olja och stiället gå över till euro. Myspys tycker säkert  alla vänsterfalangister.

Problemet för Chavez är att oljemarknaden är en av de mest effektiva marknaderna på jorden, och vilken jävla valuta han än tar betalt i så kommer han att få precis samma peng i fickan.

“In an efficient market all identical goods must have only one price”  Det spelar således ingen roll om han tar betalt i Yuan, Yen, Euro, Dollar, Schweizerfranc eller Pounds fucking sterling. Venezuela kommer fortfarande bara att få sina 106,200 USD/fat; om än i annan valuta. Alternativt försöker Chavez sälja sin olja dyrare, men då köper ingen av honom. Med tanke på att Venezuelas ekonomi ända sedan Exxon-Mobil & Co kastades ut är i en nedåtgående spiral utan dess like så har han knappast råd med det.

Men Chavez är ju kommunist så att han missat mikroekonomin i skolan förvånar väl föga. Mycket effektivt politiskt utspel dock. Det är för övrigt kostigt att det inte är någon som slås av att en stor del i oljans prisökning i dollar är att dollarn försvagats? Kausalitet verkar tämligen ointressant att studera för folk, och det är ju synd, för det är väldigt lätt att bli lurad. (global warming till exempel)

Det är kul att alla tjatar om att USAs ekonomi är påväg att kollapsa, det är den inte. Det är bara alla ruttna äpplen som ska skakas ur trädet (Bear Sterns, Carlyle Capital etc.). “In my book you either do it right or you get eliminated!” Goldman Sachs har exempelvis aldrig tjänat så mycket som idag, och någon måste förlora för att den andre skall vinna. “It is a zero-sum game pal.”

Go Corporate America! 

Miljön är nu viktigare än demokratin.

Ja, så var det dags för någon miljöfascist att dra igång igen. Denna gång ska försvaret lätta på sin sekretess kring bottendjupsdata så att någon jävla östersjöforskaren kan använda det för att “hitta havsområden som bör bli marina naturreservat”.

Rent spontant var det bland det mer efterblivna jag hör i debatten kring det svenska försvarets roll. Bottendjupsdata kring våra kuster och territorialvatten är en väsentlig del i vårt försvar från en evetuell agression från exempelvis ryssland. Är bottendjupsdata bara tillgänglig det svenska försvaret har vi möjlighet att utmanövrera och slå ut fientliga örlogsfartyg med lätthet, samt minera och/eller lura in fienden i vatten där denne grundstöts.

Det finns även en arbetsgrupp med namnet Samhav (arbetsgrupper löser allt om du frågar en socialdemokrat eller nymoderat) som har uttalat följande: “Vi funderar över om det verkligen behövs så sträng sekretess. Med dagens teknik kan vem som helst med båt skaffa ekolod, dator och gps-mottagare att ge sig ut och sjömäta”
Men hur bra är inte detta, är man så fruktansvärt benägen att skydda miljön är det således bara att ta pengar ur egen ficka, köpa ekolod och GPS och börja paddla!

Vi bör aldrig släppa på försvarshemligheter som kan ge oss övertag i en konflikt, framförallt inte för något så trivialt som marinbiologisk mångfald i östersjön. För ska vi vara helt ärliga, ett fiskfanskap hit eller dit har inget egenvärde, och arter har dött ut och ersatts av nya i årtusenden. Varför skulle det vara en katastrof just nu? Och varför skulle vi offra ett avsevärt taktiskt och strategiskt informationsövertag för att bevara något som inte spelar någon roll?

Försvaret är frihetens sista försvarslinje, det är själva kärnan i statens huvuduppgift: att skydda sina medborgare mot förtryck, såväl yttre som inre. Kompromissar vi med försvaret så sitter vi där en dag, och då är alla miljölagar, socialförsäkringar, a-kassor och barnbidrag inte värda ett skit. Har vi ingen trovärdig möjlighet att försvara det väl välfärdssamhälle som alla verkar värna så satans mycket; så kommer vi en dag att vara blåsa på inte bara välfärd och miljö, utan också vår frihet.